Tankar

Idag fick jag brevet på posten som berättar datumet då jag ska lämna mitt liv här och åka tillbaka till min gamla vanliga vardag. Någon dag mellan 11-13 Juni kommer jag befinna mig på Arlanda och krama om mina älskade föräldrar och vänner. Har 1000 olika tankar i mitt huvud. För det första känns det helt overkligt att jag faktiskt ska lämna ett utav mina liv bakom mig om 5 månader. Det liv jag lever här är helt annorlunda från det jag har hemma i Sverige, det är som natt och dag. 

  Inte bara för att maten är annorlunda då vart man än kollar finns det minst 4 olika snabbmatsrestauranger vilket håll man än kollar på, eller att dom har ost på allting inklusive på sallad, eller att att dom friterar allt från champinioner till saltgurka till oreokakor. 

  Eller att skolorna är annorlunda då skolan verkligen är bland den största delen i en amerikanares liv, då alla sporter och dom flesta fritidsintresserna är inom skolan. När du sedan kommer hem efter du gjort din sport osv så är det första du gör varje dag att göra alla dessa läxor. Och sedan efter high school så går du direkt till collage. Vi svenskar lallare livsnjutare som vi är tar x antal år ledigt direkt efter gymnasiet innan vi ens börjar tänka tanken på högskola eller universitet. 

  Eller att bussar och tåg knappt existerar när det kommer till kollektivtrafik. Här ser du MAX 4 bussar på en vecka (inte inräknat skolbussar) och har inte sett ett enda tåg som är till för att transportera människor. Här är det bil som gäller och om du inte har körkort eller bil så är det "sucks to be you" för då kommer du ingenstans. Finns inte heller på världskartan i en amerikanares liv att lyfta på rumpan och gå mer än 5 minuter. Exempel på det är att efter skolan varje dag måste jag och Sam hämta upp lillsyrran vid busstoppet varje dag. Vi väntar i 10 minuter på att bussen ska komma för att sedan skjutsa hem henne (busstoppet är 5 hus ifrån vårat hus... men kan ju vara farligt att gå 20 sekunder extra varje dag..)

Jag har även märkt att jag som person har förändrats så extremt mycket. När jag tänker efter på det blir jag nästan rädd. Det här kommer låta så smörigt men längst inom mig känner jag verkligen att jag mognat och växt som en person. 

  Jag har blivit utsatt för sjukt svåra saker under dom här månaderna som att gå på ett plan till andra sidan jordklotet och lämna allting bakom sig och lärt mig att stå på egna ben.

Men det har bara gjort att jag kan säga och verkligen mena det att jag känner själv att jag har växt så otroligt mycket som en människa. 

  Bara tanken på att jag sitter tyst på alla mina lektioner och lyssnar på lärarna och gör alla nästan iallafall mina läxor. Att jag till och med har lärare i skolan som har mig som favoritelev för att jag sitter på min plats och gör det lärarna säger. Om ni känner mig rätt så förstår ni vad jag menar med att jag faktiskt har mognat. 

  Eller när jag kollar tillbaka på bilder från i somras då jag hittar bilder på när jag o mina kompisar ligger mitt på en bilväg, när vi springer runt en fotbollsplan med bara underkläder eller när vi sitter och kissar i andras trädgårdar (förlåt mormor, farmor osv för chocken att er ängel till barnbarn gjorde sånt bus, men det är sånt ungdomar gör nu på 2000-talet). Sånt skulle aldrig kommer på tanken här i USA om jag inte ville ha ett snack med farbror blå. 

  Har även mognat på det sättet då jag inte ser mina föräldrar som två personer i mitt liv som har i uppdrag att skälla på mig för att mitt rum är stökigt eller att jag har dålig attityd. Utan att dom faktiskt är dom två människorna i mitt liv som jag älskar mest på den här planeten. Som är dom två människorna i mitt liv som aldrig kommer lämna min sida oavsett vad. Och som jag vet alltid kommer älska mig vare sig vi har världens största bråk eller om vi befinner oss på andra sidan jordklotet av varandra. 

  Jag är så sjukt stolt över mig själv att jag vågade ta det här steget i mitt liv och att jag faktiskt på helt egna ben bildade ett helt nytt liv som jag byggt upp alldeles själv. 

När jag nu har ett datum då jag faktiskt ska lämna mitt amerikanska liv, så kommer jag leva varje dag här som om det vore den sista. jag ska njuta av varje sekund med alla underbara människor jag har här och jag har bestämt mig för att inte ha hemlängtan en enda gång mer under tiden jag är här. För jag vet att om några månader kommer jag ligga i min säng hemma i Sverige och gråta av hemlängtan.. En längtan till mitt hem här i USA.