Tankar efter halva tiden av mitt utbytesår

Under dom här 5 månaderna har jag skapat mig ett helt nytt liv utöver det livet jag har hemma i Sverige, under dom här 5 månader har jag byggt upp relationer lika tighta som om jag känt personerna sedan den dagen jag föddes, under dom här 5 månader har jag upplevt sidor hos mig själv som jag aldrig tidigare sett och under dom här 5 månaderna har jag verkligen fått minnen som kommer ligga varmt om mitt hjärta tills den dagen jag sitter på ett pensionshem. 

Från att sitta hemma i Sverige och chatta på facebook med 4 personer jag bara skrivit till via en dator, sett deras profilbilder på facebook och fått ett papper på vilken årskurs dom går i, vilket jobb dom har och vad deras intressen är.

 Till att nu tycka det känns konstigt att kalla Samantha och Isabelle vid deras namn då dom nu för mig är "sister". Eller när vi är med Deb någonstans och hon ska presentera oss och hon säger "..och här är mina tre döttrar". 

För mig går det inte ens att tänka att för fem månader sen var dom bara 4 namn för mig; det känns verkligen som jag känt dom i hela mitt liv. 

Eller från att ligga och gråta i sängen efter första dagen i skolan och ville aldrig mer komma tillbaka. Jag

satt helt tyst på lektionerna och vågade inte öppna min mun, gick ensam mellan lektionerna för kände inte någon, hade panik varje 4th hour för det var lektionen innan lunch och jag visste inte vid vilket bord eller med vilka jag skulle sitta och äta med, på lektionerna fattade jag ingenting då lärarna pratade i 180km/h och trodde jag skulle få F på alla prov. 

Till att nu vakna på morgonen med ett leende på läpparna (okej inte precis efter att väckarklockan ringer..). Jag har fått vänner som jag kommer hålla kontakten med under hela mitt liv. Mellan lektionerna finns det ingen chans att gå ensam då man ofta hör "Sweden" Do you want me to go with you to your class? (Ett få tal i skolan vet att mitt riktigt namn är Anna. För alla andra är jag "Sweden", "the Swede" eller  "The swedish girl").

Men självklart så fattas en del av mig när jag är på andra sidan jordklotet från min familj och mina vänner. Nu vet jag vad det menas med att sakna någon på riktigt. En känsla som gör ont i hela kroppen. Vissa dagar vill jag bara packa mina saker och ta första bästa plan hem till Sverige. Men sedan kommer det också dagar då jag ligger och gråter och tänker hur jag ska klara mig utan alla underbara människor jag har här i usa och hur lyckligt lottad jag är som har fått möjligheten att uppleva det här jag upplever varje dag under mitt år. 

Jag är helt 100 på att den andra halvan av det här året kommer bli minst lika bra. Jag ska ta vara på varenda dag jag har kvar här. Jag älskar mitt amerikanska liv!